Bakugn i väglöst land

Publicerad i tidningen Land nr 43 2018

Det här är berättelsen om en envis kusinskara som bestämde sig för att mura upp en vedeldad bakugn i väglöst land. De flesta skulle nog låta drömmen förpassas till högen ouppnåeliga drömmar med tanke på omständigheterna, men inte familjen Sandström. Trots det minst sagt otillgängliga läget är nu är bakugnen på plats och inom kort väntas den första kakan tunnbröd komma ut ur ugnen.

I väglöst land åtta mil väster om Jokkmokk i Lappland ändrar plötsligt markvegetationen karaktär. Vi lämnar urskogen och kliver ut på de sedan länge övergivna ängarna på fjällhemmanet Levik. Området runt omkring ingår i Pärlälvens Fjällurskogs naturreservat och angränsar till Sareks nationalpark. Det sägs att fjällvandrare endast har hittat till platsen vid två tillfällen – då de har de gått vilse. På den platsen har Per Sandström och hans släktingar låtit mura upp Europas troligtvis mest ensligt belägna bakugn.

Om du snabbt vill ta dig till Levik så är det helikopter som gäller. Från Kvikkjokk tar det en kvart. Men tid kostar – för en tur- och returresa får du betala ungefär 9 000 kronor. Det billigare och mer utmanande alternativet är att färdas till fots. Under barmarkssäsong tar det drygt tre timmar från närmaste parkering och vandringen går genom urskog, ömsom blöt myrmark och ömsom fin tallhed. Vintertid är skoter bästa färdmedel och från lämplig utgångsplats i Årrenjarka är det tre mil enkel väg till Levik.

För att ens komma på idén att återuppföra en bakugn i denna otillgängliga miljö krävs både mod, uppfinningsrikedom och envishet. Allt det har umeåbon Per Sandström gott om, och kanske är det ett släktdrag. Hans syster Lena och kusinerna Johan och Sverker Hedvall och Mattias Aspholm på olika platser runt om i landet som också är delägare, är lika entusiastiska över bakugnen och flera andra projekt som nu stundar.

Men vi tar det från början.

Området runt Pärlälven har sedan urminnes tider varit befolkat av samer som fiskat, jagat och bedrivit renskötsel. De första skriftliga källorna vittnar om att platsen Levik varit fast bebodd sedan 1814. I en bouppteckning från 1869 framgår att gården bland annat hade åtta kor, får och en häst som var 15 år. Då, för mer än hundra år sedan, var vattendragen och sjöarna viktiga farleder och säkert bedrevs handel och utbyten vid årliga Jokkmokks marknad.

Genom förfäders beslutsamhet och framtidstro kom hemmanet så småningom i släkten Sandströms ägo. Första gången Per besökte platsen var i slutet på 1960-talet. Som ung tonåring fick han hjälpa sin far att lägga nytt papptak på ett av husen där den mytomspunna jägaren och fiskaren Sven Larsson ännu bodde kvar. När Sven dog 1987 hade han varit bosatt i Levik i 50 år.

Per återkom fler gånger till Levik under 1970-talet och tvekade aldrig att hugga in där han ansåg att det behövdes. Bland husen som höll på att förfalla tog han och kusinerna sig an den gamla bakugnen som hade vittrat sönder. Kombinationen av läckande tak och obränt lertegel hade gjort att hela bakugnen omvandlats till en sandhög som Per, Johan och Sverker skottade ut. Redan då föddes drömmen om att göra något mer av Levik.

Sedan början av 2000-talet har insatserna varit mer koncentrerade. Den gamla ladugårdens tak och lider har rivits och byggts upp igen, inredning har iordningställts och för ett par år sedan beslutade ägarkvintetten att låta en timmerman rädda ett stort härbre och “gammhuset”, där bakugnen stått, med nya stockvarv och restaurerad grund. Per rosar insatserna:

– Tommy Nyberg från Jokkmokk är den mest kunniga timmerhusräddaren som finns att tillgå på detta klot. Han har antingen varit utförare eller rådgivande i all restaurering i Levik. Och vi är nog inte färdiga med honom än heller.

Fleråriga murarförberedelser

För snart tio år sedan möttes Per och muraren Peder Nyström från Spöland utanför Umeå, för första gången. Idén om att återuppbygga den söndervittrade bakugnen kom på tal och Peder blev så småningom involverad.

– De två senaste vintrarna har vi fraktat hit allt material för att kunna påbörja arbetet. Vårvintern 2018 gick sista lasset. Vi hade då fraktat 15 ton tegel och mängder av murbruk och redskap för att kunna påbörja arbetet i juni i år, berättar Peder när han och Per nu möts i Levik för att inviga den färdiga bakugnen.

I juni iordningställdes kallmuren, själva grunden till bakugnen, och den har krävt mellan två och tre ton gråsten som Peder och kollegan, tillika sonen, Adam har burit in av egen kraft. Någon elektricitet finns ju inte.

– Det är en ynnest att ha fått vara med om detta, säger Peder förnöjsamt. Jag känner så stor tacksamhet över att få dela den här erfarenheten och vara i den här miljön. Adam håller med men sätter också ord på det tuffa arbetet.

– Allt är inte angenämt, att bära sten är ju ett mörker. Helst vill vi ju ha så stora stenar som möjligt i botten, men de är ju så tunga. Och ofta är det trångt. Flera av momenten vid murning måste göras parallellt och då får man stå och balansera på det som nyss är murat.

Veckor och år av planering, förberedelser och genomförande är nu över för Peders och Adams del. De ser fram emot att komma tillbaka för att fiska och njuta av platsen, och förstås äta nybakat tunnbröd. För Leviks ägare har resan bara börjat.

– Nu har vi en bakugn. Nu måste vi ordna ett innertak, sätta fönstren på plats, ordna med en ytterdörr och inredning. Det här blir vårt nya kök och de andra husen får i fortsättningen fungera som sovstugor när vi är här.

Innan första kakan kan bakas i den vedeldade ugnen återstår alltså en del arbete. Och med avstånd, arbeten och begränsad tillgänglighet får det ta sin tid.

– Nästa försommar kanske vi kan baka! Kommer du tillbaka då, frågar Per.

– Ja, självklart!

De som en gång har besökt Levik sägs bli förälskade och den här gången är inget undantag.

Bebyggelsen på fjällhemmanet i Levik har anor från tidigt 1800-tal. Ängsmarken står fortfarande emot sly och skog trots att den inte underhålls. Till vänster ”gammstugan” som numera huserar en nyuppförd vedeldad bakugn.